Många är de tillfällen då jag frågat vad det är som drar mig till kampträning. Efter att jag under ett par decennier prövat olika varianter, och funnit bra och inspirerande träning på många håll, har jag ändå i slutändan känt att något fattats mig. Under perioder har jag varit på väg att sluta, men det har alltid till slut dykt upp något som fått mig att vilja fortsätta pröva nya saker.

För drygt två år sen kom jag så i kontakt med Sensei Marshall McDonagh i samband med att jag flyttade till Göteborg. Jag kände via tidigare träningskollegor till att han sedan lång tid utövat Taikiken, en Japansk, internt orienterad budoart. Då jag haft ett intresse för den typen av träning länge, men inte riktigt hittat något system som i längden fungerat för mig, bestämde jag mig för att pröva Yoshinken - Sensei Marshalls syntes av erfarenheter från en livstid av budoträning.

Det blev ett möte med ett helt annat sätt att utöva och tänka kring kampträning än vad jag tidigare stött på. Träningen försegick utomhus året runt, ett huvudmoment var att stå helt stilla och vi i den lilla träningsgruppen förväntades lära oss nytt samtidigt som vi också skulle ta tillvara vår tidigare träning och hitta egna specialiteter. Gradvis började jag känna att i detta sätt att träna fanns en rad saker som jag medvetet eller omedvetet letat efter. I denna text ska jag försöka beskriva vad jag funnit genom Yoshinken-träningen samtidigt som jag ger en introduktion till vad jag uppfattar som centrala dimensioner och principer i systemet.

Med energi som utgångspunkt
Något som blivit ett problem med många av de träningsformer jag hållit på med – traditionella såväl som mer moderna - är att de involverar mycket muskulär styrka och kondition. Detta är naturligtvis positivt på många sätt eftersom det ger en god fysik, men samtidigt ger stigande ålder en markant nackdel. Dessutom är det problematiskt att pressa in hårda träningspass i en stressig vardag – konsekvensen för min del har ofta varit ökad stress snarare än tvärtom. Jag har också upplevt att man vid en viss punkt kommer till en gräns i teknisk och fysisk förmåga som är svår att ta sig förbi.

En idé eller princip som är helt fundamental i inre träning som Yoshinken är att fokusera utvecklingen av chi istället för rent muskulär styrka och kondition. Chi brukar översättas till energi. Begreppet är exotiskt för västerlänningar, och väcker lätt skepsis, men med tiden får det mer och mer av konkret innebörd i upplevelserna under träningen.

En tydlig konsekvens som fokus på chi för med sig är att träningen verkar avstressande och centrerande. Man blir mer och mer närvarande i sin kropp under ett pass, och träningen tenderar att fungera bättre och bättre ju mer energin aktiveras, istället för att man blir tröttare och tröttare. Ofta upplever jag att toppen infinner sig mot slutet av träningen, (vilket kan göra det svårt att avsluta!). Vidare kan man som nybörjare känna subtila krafter eller kanske värmevågor i övningarna. Med tiden – månader och år - börjar upplevelsen av att man jobbar med ett energifält och inte bara en kropp att infinna sig.

Med ytterligare bättre kontroll kan man få fältet att ständigt röra sig (även om den fysiska kroppen står still) och kvickt anta olika kvaliteter: tyngd, flöde, explosiv expansion, vilket i sin tur kan få kroppen att röra sig med dessa kvaliteter. När detta stadium inträtt kan man mer och mer överlåta sitt sätt att röra sig till fältet snarare än enskilda tekniker. Träningen går här in i en ny fas. Upplevelsen blir att man mer och mer arbetar med rörelser genom att styra flödet i energin med intentionen (yi på kinesiska) och inte genom att direkt röra den fysiska kroppen. Det kan låta som en omväg som gör en långsam, men känslan blir istället att energifältet blixtsnabbt kan anpassa sig till en motståndares rörelser innan den medvetna tanken ens hunnit registrera dem, vilket ger ett annat sätt att närma sig kamp – den interna vägen.

Detta är också hemligheten bakom att man med denna form träning i hög ålder kan utvecklas som fighter istället för att ens fysik blir mer och mer av ett problem efter 30-årsåldern. I själva verket kan det vara en oerhört skrämmande upplevelse att gå upp mot en äldre, erfaren utövare. Du hittar ingen ingång eller något att få fatt i – istället blir du kastad till marken eller överväldigad av explosiva, djupt penetrerande attacker som till synes går rakt igenom ditt försvar.

Jag vill poängtera att detta inte handlar om att tro på några övernaturliga krafter, vilket det kanske kan låta som i en sådan här beskrivning (en sund skepsis är befogad!). Däremot behöver man vara öppen för att göra egna erfarenheter av fenomen som till en början kan verka mystiska. När jag använder begreppet chi syftar jag på fenomen som med tiden blir en del av ens verklighetsupplevelse. Det finns samtidigt många som försökt skapa sig ett namn eller slå mynt av myterna kring asiatiska läror. Inom Yoshinken kan den som önskar öva fri kamp, och där märks det tämligen omgående vad som fungerar och inte.

Bevis behöver för den skull inte heller handla om fysisk kamp - har man bevittnat någon som har uppnått den mästerliga kvalitet i rörelse som kallas master moving, eller tanshu på Japanska, kan man knappast stå oberörd – det finns här en frihet, enkelhet och naturlighet kombinerad med effektivitet som verkligen kan göra en ödmjuk inför potentialen i mänsklig rörelse. Jag tror det är känslan av denna potential som gång på gång fått mig att återvända till kampträningen. I Yoshinken och Taikiken (en av huvudinfluenserna på Yoshinken) har jag sett den inte bara fullt utvecklad, utan också förlagd till själva kärnan i träningen. Ibland kan träningen påminna om dans, ibland kalligrafi och ibland arkitektur i det att vi rör oss med ett flöde rörelser i tre dimensioner, där energi, rörelse och kroppens struktur samspelar, med eller utan vapen. Det är för mig oerhört fascinerande att utforska möjligheterna till uttryck som öppnas genom ens egen kropp och energi.

Pedagogik för den inre träningen.
Hur utvecklas då denna typ av färdigheter? Eftersom jag till vardags sysslar med forskning inom pedagogikområdet kan jag inte låta bli att ägna ett stycke åt den pedagogiska modell som ligger till grund för Yoshinken. Denna modell, som har sina rötter i arterna Yiquan och Taikiken, har nämligen gjort stort intryck på mig, då den leder till lärprocesser som jag inte upplevt i annan form av kampträning.
Den grundläggande träning som vi inom yoshinken ständigt återkommer till är det till synes enkla ståendet, ritsu zen. Den variant av övningen som man (i alla fall under de första årens träning) spenderar mest tid med innebär att man står med axelbredds avstånd mellan fötterna och håller ut armarna, ungefär som man skulle hålla kring stammen av ett tjockt träd eller en stor boll. Då vi ibland står över en timme i denna position kan man förledas att tro att det handlar om en sorts statisk muskelträning. Naturligtvis utvecklas både ben-, rygg- och axelmuskulaturen, men grundpoängen med att göra detta till en så central övning är att man börjar upptäcka hur kroppens olika delar kan samverka i en helhet.

I ståendet gör man kontinuerligt minimala rörelser samtidigt som man arbetar med inre bilder av olika krafter som verkar på kroppen, exempelvis i form av strömmande vatten. Detta leder till många små upptäckter om hur kroppens olika delar hänger ihop, från topp till tå, vilket gör att kroppen mer och mer kan fungera som en obruten och mjuk men ändå stark enhet. Olika delar av muskulatur och nervsystem aktiveras tillsammans på nya sätt, vilket gradvis bygger upp vad som kallas integrerad styrka, till skillnad från isolerad styrka som utgår från enskilda muskelgrupper.

Denna integration är inte statisk, utan högst dynamisk. Det handlar inte om att lära sig behålla en och samma position, utan att låta olika delar av kroppen så att säga ”hitta varandra”, i ett brett spektra av rörelser. Vägen från stillastående till rörelse, vilken för mig framstår som smått genial, skapas genom en uppsättning övningar (yuri, hai, neri på Japanska) som är utformade att lyfta fram olika aspekter av integrationen. Genom vad man kan kalla cirkularitetsprincipen tar sig integrationen från ritsu zen gradvis tydligare och tydligare uttryck i dessa olika övningar, men omvänt kan också erfarenheter från de olika övningarna tas tillvara i ståendet.
Genom att gå igenom de grundläggande övningarna gång på gång upptäcker man relationen mellan dem, och hur de kan förstärka varandra. Övningarna fylls därmed gradvis av mer och mer mening. Gradvis gör man upptäckter av hur man kan behålla och fördjupa känslan av integration från ståendet i alla de rörelser som vi till stor del gör omedvetet till vardags: hur du tar ett steg, hur du lyfter dina armar, hur du håller blicken… Cirkularitetsprincipen fungerar för nybörjare såväl som erfarna utövare – man lär sig efter hand bygga sitt keiko, träningspass, som genom sin inre uppbyggnad skapar en enhet där delarna bidrar till helheten. Detta gör varje träningspass till något av ett experiment, där erfarenhet och nya insikter blandas och utforskas.

Övningarna blir en struktur genom vilken man gradvis gör insikter som är omöjliga att meningsfullt förklara med ord, och gradvis får man erfarenhet av chi och dess potential. I detta finns en klar parallell till andra asiatiska traditioner för kroppslig och själslig utveckling och transformation, såsom meditation och yoga. Genom att regelbundet träna omsorgsfullt utformade övningar styr man in kropp och sinne mot vissa erfarenheter, vilket skapar förutsättningen för att göra de insikter måste komma genom egna upplevelser. Speciellt för just Yoshinken är att helheten hela tiden är närvarande i delarna. Detta är något som för mig personligen starkt bidrar till känslan av mening i träningen. Man kan i vilken som helst av grundövningarna göra en upptäckt som omgående får konsekvenser för samtliga andra övningar. Känslan blir nästan som att ha en inre dojo, som man har med sig överallt om man vill.

Jag har också upplevt att något som underlättar dessa lärprocesser oerhört är att träna i en fokuserad och motiverad grupp, trots att de beskrivningar jag gjort ovan kanske kan låta ganska introverta och individcentrerade. I själva verket handlar det om att få den inre känslan och det yttre uttrycket att samspela, och här är bra träningspartners helt avgörande.

Yoshinken som budo
Avslutningsvis vill jag trycka på att Yoshinken-träningen, som all sann budo, har en nivå bortom bemästrandet av rörelse. Idag sätts ofta likhetstecken mellan budo och tradition, och budo framställs som konservativ och inte sällan orealistisk. Sportbaserad kampträning börjar få allt mer uppmärksamhet. Tyvärr riskerar man i och med detta också att tappa det positiva arvet från traditionerna, det som gör träningen verkligt meningsfull i ett vidare perspektiv.
Tradition inom budo är viktigt för att bevara de djupare innebörderna i träningen, men kritikerna har samtidigt rätt såtillvida att om man stannar vid bevarandet av stagnerade former riskerar man att förlora den kanske viktigaste dimensionen i träningen. En levande budo måste säga något om det liv du lever just nu – inte bara vara en föreställning om livet i Asien för hundratals år sen. Kritik av traditioner är samtidigt inte heller någon nymodighet. Mästarna Wang och Sawai, som direkt och indirekt haft stort påverkan på Yoshinken, revolutionerade träningen på sin tid i Kina och Japan.

När budo nu kommer till väst är det dags för ytterligare förändringar, vilka är nödvändiga för att den ska behålla sin relevans i en ny tid. Inte minst i detta avseende upplever jag det som en stor förmån att få träna för Sensei Marshall, som aktivt försöker bevara och lyfta fram de djupare innebörderna i budoträningen anpassade för en ny tid. Men vad kan då dessa innebörder handla om?

De kanske mest spännande och levande upplevelserna jag haft i träningen är då teman i vardagslivet plötsligt börjar spegla sig: man känner igen sitt sätt att göra saker i helt andra situationer under träningspassen. Ens vardagsmönster och personlighetsdrag har en märklig tendens att komma fram. Detta gör att man genom utövandet kan få syn på sig själv på ett nytt sätt. Träningen blir som en spegel - kagami - ett föremål som också ska finnas på altaret i en traditionell dojo. Sådana erfarenheter påverkar på olika sätt livet i stort. Du lär dig hur dina reaktioner och din energi påverkar situationer, och i detta finns nycklar till alternativa sätt att hantera dem. Yoshinken betyder ungefär att genom utövande kultivera ny mening och spirit i livet. Ett i sanning passande namn på en träningsform som erbjuder ett oerhört djup för den som är öppen för det.

Patrik Lilja, december 2007